Samling för Livslust
till Utbrända, SuperStressade och Anhöriga
Arkiv: Manifestation mot försämrad sjukförsäkring 080603
Pressmeddelande
2 juni 2008
Unik icke partipolitisk manifestation
Massiva protester mot
försämringar i sjukförsäkringen
Det planerade riksdagsbeslutet om förändringar i sjukförsäkringen väcker kraftiga protester från såväl brukare som experter. Samtliga är eniga om att den föreslagna s k ”rehabiliteringskedjan” i själva verket kommer att innebära massutslagningar av sjuka från arbetsmarknaden. Trots sitt namn innebär den inte någon garanti för rehabilitering, enbart krav på de försäkrade att arbeta trots sjukdom, skada eller funktions-hinder. Snäv tidsbegränsning för sjukpenning, sänkt ersättning för långtidssjuka, indragning av tidsbegränsad sjukersättning. Långtidssjuka ska ut som arbetssökande oavsett om de har arbetsförmåga eller inte.
Många sjuka kommer att bli ännu sjukare då de försöker jobba, andra hamnar i socialbidragsberoende. Socialbidragen beräknas öka kraftigt.
Dagen innan beslutet planeras tas i riksdagen protesterar experter och brukare samfällt mot förslaget, och kräver ett bättre underlag före beslut, med en blocköverskridande parlamentarisk utredning.
Manifestation på Mynttorget utanför
Riksdagshuset
tisdag 3 juni 2008 kl 15-17
Medverkande bl a:
• Töres Theorell , stressforskare
• Lars Bagge , rehabiliteringspsykolog
• Jenny Fjell, Resursbloggen/Påskuppropet
• Thomas Fager, fackförbundet ST, arbetsförmedlingen
• Lena Nordqvist, Insolvens (f d Fattiga riddare)
• Kia Mundebo, DUFiS, De ”Utbrändas” Förening i Sverige
• Helen, arbetsskadad.
• Hälsningar från LO -TCO Rättsskydd m fl
Kontaktperson: Maria Werme, tfn 073-7241865 maria.werme@spray.se
RTP – Riksförbundet för Trafik- och Polioskadade, Västerås
Nätverket SLUSSA - Samling för Livslust till Utbrända, SuperStressade och Anhöriga
Talen vid manifestationen på Mynttorget 2008-06-03:
Töres Theorell , stressforskare
/Angående Regeringens Proposition 2007/08:136: En reformerad sjukskrivningsprocess för ökad återgång i arbete/
Jag heter Töres Theorell. Jag är inte politiker och brukar inte uppträda i protestsammanhang. Jag är läkare, forskare, och starkt oroad över konsekvenserna av det beslut som riksdagen troligen kommer att ta i morgon.
Jag är överens med propositionen om att långa slappa sjukskrivningsperioder utan egentliga försök till diagnostik och rehabilitering kan förvärra sjukdom. Ett tydligare regelverk och instruktioner till sjukskrivande läkare vid olika typer av diagnoser (Socialstyrelsen) kan vara av godo för att förhindra onödigt långa sjukskrivningar. Att sådana har blivit alltför vanliga har dock bl a samband med att rehabiliteringsresurserna under 90-talet var avsevärt mindre än tidigare. Förklaringarna ligger alltså inte enbart på enskilda försäkrades och läkares inställning till försäkringsfrågorna.
Arbetsmiljöfrågorna som är av mycket stor betydelse för sjuktalet och förtidspensioneringarna beaktas nästan inte alls i propositionen. Regeringen har lagt ned hela Arbetslivsinsitutet och även halva Arbetsmiljöverket. I Folkhälsopropositionen framgår det att Regeringen inte anser att arbetsmiljöfrågorna utgör någon viktig sak att integrera i det totala folkhälsoarbetet. Tydligen anses arbetsmiljön inte ha någon betydelse.
Men den epidemiologiska forskningen har visat att arbetsmiljön har avgörande betydelse för långtidssjukskrivningarnas utveckling, både i både positiv och negativ riktning. I min bok ”I spåren av 90-talet” har jag diskuterat resultaten av denna forskning. Under hela 90-talet såväl i Sverige som i andra liknande länder hade vi en intensitetsökning i arbetslivet. Dessutom omstrukturerades stora delar av arbetslivet framförallt i offentlig sektor. Stor arbetslöshet och en kraftfull teknisk utveckling med datorisering och reformering av IT bidrog. De grupper som hade den kraftigaste ökningen i långtidssjukfrånvaro från 1997, framförallt kvinnor i offentlig sektor, var också de grupper som hade en stark känsla av att de förlorade kontrollen över sitt arbete efter upprepade nedskärningar och omorganisationer just under den perioden. Ökningen i långtidssjukfrånvaro liksom ökningen i arbetsrelaterade psykiska besvär följer exakt tidsförloppet i ”kontrollförlusten” hos dessa grupper. I en undersökning på ett regionsjukhus har vi visat att de avdelningar som minskade möjligheterna för planering i början av 90-talet också var de avdelningar som fick den största ökningen i långtidssjukfrånvaro under slutet av decenniet.
Nittiotalskrisen var av flera skäl mycket tydligare i Sverige än i många andra länder – en hopträngning på några få år av en dramatisk utveckling som andra länder har haft under många år. Diskussionerna om stress i arbetslivet blev mycket intensiva och ett resultat av detta var att stressdiskussionerna tog fart på allvar. ”Man lärde sig en massa om stress” på en mängd nivåer i samhället. Man arbetade verkligen med stressfrågorna ute i samhället och i arbetslivet.
Denna ökade kunskap om stress kan ha bidragit till att såväl den subjektiva besvärsrapporteringen (arbetsrelaterade psykiska besvär) som utvecklingen av sjuktalet bröts år 2003. Då hade arbetslösheten börjat minska och då skulle man kunna tänka sig att det kom in flera sjuka människor i arbetslivet varför besvärsrapporteringen då kunde ha ökat. Istället minskade den!
Vad som kanske är ännu intressantare är att även sjukskrivningarna under sex månaders varaktighet började minska från 2002. På sid 35 i propositionen skriver man att inflödet till försäkringen minskat från den tiden och att detta skulle kunna förklaras av ändringar i regelverken och av arbetsmarknadens utveckling samt av en förbättring av försäkringskassans portvaktsfunktion. Dessa ändringar startade dock i juli 2003. Trendbrottet nåddes alltså innan regelverken ändrats och trots (inte tack vare!) arbetslöshetens minskning.
Vad som nu frammanas är ett samhälle med betoning på jakt efter syndare. Det finns dock forskning som visar att just de grupper som utgjort hatobjekt i den offentliga diskussionen, personer med långvariga psykiska utmattningstillstånd, ofta kommer in i dessa tillstånd efter att inte ha utnyttjat sjukförsäkringen tillräckligt mycket. ”Sjuknärvaro” är ett begrepp som används. I grupper med hög sjuknärvaro (som ofta beror på att tredje part eller arbetskamrater kan bli direkt lidande när en arbetstagare är borta) har man också hög långtidssjukfrånvaro. Forskning som vi gjort i stor-Stockholm visar att under perioder av nedskärning just de kvinnor som har många riskfaktorer för hjärtkärlsjukdom och alltså utgör en sjukdomskänslig grupp minskar sin sjukskrivning mera än andra åldersjämförbara kvinnor. Kanske är detta därför att de är särskilt rädda att förlora fotfästet i arbetsmarknaden när arbetskamraterna blir arbetslösa runt omkring dem. Brittiska studier av statsanställda har visat att personer som aldrig är sjukskrivna och har riskfaktorer för hjärtkärlsjukdom löper större risk att få hjärtinfarkt under uppföljning än jämförbara personer som har en viss sjukskrivning. Vi vet också från dansk och holländsk forskning att utmattningstillstånd har samband med ökad prospektiv risk för hjärtinfarkt.
Intressant nog säger man från Försäkringskassan att man där i statistiken sett att sambandet mellan arbetsmarknad och sjuktal har försvunnit under de senaste åren. Men vår sjukförsäkringsminister säger att ett av huvudskälen till att man vill införa de nya reglerna just är att man vill ha bort detta samband. Ja, men om nu sambandet redan är borta, varför skall man då så väldigt snabbt införa de här nya reglerna.
Jag blir starkt oroad över att förslaget kan medföra att människor som behöver vara sjukskrivna inte kommer att vara det och att detta på litet längre sikt medför risker för folkhälsan. Att bli utförsäkrad efter 180 dagar om man av försäkringskassan bedöms ha arbetsförmåga fastän man inte har det är ett oerhört trauma för många människor. Sveriges Kommuner och Landsting räknar med en tioprocentig ökning i antalet personer med försörjningsstöd (det som tidigare kallades socialbidrag).
Jag är rädd för att en hel del felbedömningar av arbetsförmåga kommer att göras i den här brådskan – sådana förekommer redan. Och man kan inte räkna med att försäkringskassan skall kunna få till stånd ett ökat mycket komplicerat samarbete med arbetslöshetskassan på två månader. Hur lagförslaget tillämpas i praktiken blir det allra viktigaste. Det skulle ha varit klokt att testa delar av det här förslaget i några områden under någon period. Risken är stor att vi kommer att få försäkringssjälvmord och även fall av hjärtinfarkt som direkt kan hänföras till felaktiga bedömningar. Även Försäkringskassan är ju bekymrad över att de här regeländringarna skall genomföras så snabbt: Man säger därifrån att man har haft att hantera många stora förändringar och att denna instundande jätteförändring kommer att kräva mycket stor ökning i statsanslaget (över en halv miljard). Varför inte lyssna på alla kritiska röster när det handlar om så viktiga saker?
Lars Bagge, arbetsmiljöpsykolog
Vare sig det är med avsikt eller endast till följd, kan jag inte tolka den situation som uppstår om man driver igenom förändringarna i trygghetssystemet den 4 juni som annat än contraproduktiv. Dessa förändringar får i så fall i slutänden följder för de ofta mest utsatta och svaga i samhället. I en individfokusering utan motstycke under de sista 50 åren, ger man sig ohejdat på symptombekämpning utan koppling till tids och situationsbundna perspektiv.
I centrum borde den arbetsmiljö som människor vistas i fokuseras istället. I rasande fart utvecklas individuella konkurrensmönster mellan anställda, som slår sönder solidaritets och samarbetsformer. Svagare och sårbarare människor kommer i ökad utsträckning i kläm.
Förändringstakten i arbetsmiljön är i dag högre än någonsin och riskerna för individen att inte kunna finna strategier för hållbar utveckling ökar mycket snabbt. Vi kan stå inför mycket stora problem i närtid.
Förändringar och utveckling av arbetsförhållandena på svensk arbetsmarknad bör givetvis inte ske uppifrån och ned, utan i samråd mellan ledningar och arbetstagare. Dialogmöjligheter måste skapas och återskapas för att finna former och komma till rätta med hur förändringstakt och möjligheter för anställda skall växa fram och skapa positiva former för produktivitet.
Produktiviteten är förutsättningen för vår välfärd och framför allt för vårt framtida samhälle och vi behöver alla vara delaktiga och engagerade inför detta. Politikeretablissemanget måste fokusera och ta till sig vikten av att stötta och hjälpa till att skapa former för ökad dialog mellan arbetstagare och arbetsgivare för att lyfta fram och frigöra de positiva krafter som kan skapa ökad trygghet och förväntan.
Statlig verksamhet som borde vara föredöme och visa på det goda exemplet, har i dag mycket stora problem med arbetsmiljöproblematiken. Varannan anställd, mår inte bra och känner sig mer eller mindre orolig, rädd och till och med hotad i sin arbetsmiljö. Är inte detta tydliga signaler som vi borde lyssna till! Istället kommer motåtgärder som ”lagstiftningen om vårdkedjan” som enligt min och andras bedömning är ett hafsverk som negligerar kunskapsläget och den beprövad erfarenheten. Har man inte från politikerhåll förstått att man måste lyssna på människor och respektera dialogen. Detta är en förutsättning för att kunna få en kunskapsutveckling som i sin tur är en förutsättning för väl grundade beslut.
Vårdkedjan och dess förslag kan komma att leda till att dialogen mellan arbetsgivare och arbetstagare sätts ur spel, genom att människor som har synpunkter på arbetsförhållanden lätt kan komma att bli betraktade som besvärliga och därmed riskerar komma att mobbas ut i en omfattning som vi aldrig tidigare sett. I själva verket riskerar förslaget att sända signaler om att det är fritt fram att göra sig av med människor som har oönskade synpunkter. Att sända ut dessa signaler är oerhört oaktsamt och jag tvekar inte att benämna detta som legitimerande av de starkas översitteri mot de svaga och utsatta medborgarna i Sverige.
Jag vill även peka på företagshälsovårdens roll framöver i förslaget. Att man sägs vilja fylla igen dikena mellan landstingsvården och företagshälsovården. Detta är en grov misstolkning av företagshälsovårdens uppgifter, som aldrig har varit avsedda att vara en ”sjukstuga” utan ett organ för att med sin sakkunskap stötta arbetsmarknadens aktörer och de anställda med sakkunskap och hjälp i utvecklandet av en bättre arbetsmiljö. Förutsättningen för detta är att företagshälsovården kan skapa en trovärdighet i brukarnas ögon. I dagsläget smärtar det mig att kunna fastslå att företagshälsovården mer och mer blivit ”company doctors” dvs satt sig i knäet på arbetsgivarna. Trovärdigheten förverkas i nuläget i rasande fart. Den modell som företagshälsovården enligt förslaget skall ges vill jag kategorisera som korporativistisk med allt vad det innebär.
Jag vill varna för att genomföra förändringar utifrån bristfälliga underlag för att sedan få lappa och laga. Jag vill varna för att stressproblematiken som breder ut sig med stor hastighet måste betraktas seriöst och tas på allvar istället för att negligeras. Stress blir lätt traumatiserande och för de drabbade ofta passiviserande och får lätt följder som skapar hjälplöshetskänslor. Dessa reaktioner är inte i första hand beroende på individens konstitution utan bör enligt min mening ses som adekvata reaktioner på skadliga situationer. Det är endast om vi tar till oss detta synsätt om att stress ofta är symptom snarare än individuell sårbarhet, som vi kan förändra och utveckla de skadliga situationerna till att bli sunda och stöttande för individerna. Detta måste fokuseras, få ta tid och ses som nödvändiga insatser i en effektiv produktion. Jag vill gärna framföra min naiva, men som jag tycker viktiga sentens, att det egentligen inte finns besvärliga människor utan mer människor som hamnat i besvärliga situationer, och som därför speglar detta. Tränger man in människor i ett hörn riskerar man att låsa dem och antingen knäcka dem eller vara bered på att de slår sig ut. Vilket samhälle vill vi ha framöver?
Lars S Bagge
lars@psykologbagge.com
Jenny Fjell, Resursbloggen, Påskuppropet.
Hej! Jag hade velat säga: ”Wow, vad ni är många här!” Men jag hoppas alla andra kommer snart, för det här gäller ju faktiskt alla som bor i Sverige, inte bara de som råkar vara sjukskrivna just i dag.
Jenny Fjell heter jag. Jag är läkare, jag är forskare, disputerad inom neurovetenskap. Jag är också fil kand inom sjukvårdsadministration. Men mer än det är jag också mamma, sambo, dotter, barnbarn.
Jag är människa. Men också medmänniska. Eller åtminstone är det det som jag skulle vilja skriva på mitt visitkort eller på min gravsten den dag jag dör. ”Jenny Fjell, Människa och Medmänniska”
Det är ett ansvar att skriva det. Jag bävar inför tanken. Kan jag leva up till det? Jag vet inte. Jag ska försöka. Det är ju det enda man kan göra. ”Jenny Fjell, Medmänniska.”
När jag var liten, omkring 6-7 år, hörde jag att någon sa ”VIP”. VIP, vad betyder det? Jo, ”Very Important Person.” Jag tyckte det var det dummaste skämt jag någonsin hört. Vadå ”Very Important Person”? Det finns ju ingen som är viktigare än någon annan.
Ännu i dag står jag här och undrar: Vad menar vi egentligen med ”Very Important Person”?
Vi är väl alla lika mycket värda. Alla vinnare i livets stora lotteri. Vi kom alla först.
Vi förtjänar faktiska att bli behandlade därefter. Med respekt och värme för vår mänsklighet.
Jenny Fjäll, Människa och Medmänniska.
Det finns en annan liten historia som jag brukar tänka på ibland. Den handlar om en bonde.
Jag är själv uppvuxen på landet, så det här med bönder ligger mig varmt om hjärtat.
Det var en bonde som en dag kom ut till hönshuset. Till sin stora förvåning märkte han att där låg ett ägg av guld! Han blev väldigt till sig och gick in och började smida planer på vad han skulle använda guldet till. Dagen gick, kvällen kom och nästa morgon. När han gick ut i hönsgården såg han att där låg ännu ett ägg, ett nytt guldägg! Varje morgon låg där ett nytt guldägg.
En dag började bonden fundera på om han inte skulle se om han inte kunde få ut allt guldet på en gång. Det var ju ändå väldigt frustrerande att han var tvungen att vänta en hel dag på att få nästa ägg. Han tänkte och tänkte. ”Det är nog så att om jag går skär upp hönan så får jag ju alla äggen.”
Döm om hans förvåning när han såg att inuti hönan som hade värpt alla guldäggen var bara en vanlig höna som nu var alldeles död.
Det är så jag känner inför vad man nu gör med vårt land. Vi har ett land som har alla möjligheter. Et land som är rikt, rikt på pengar men också fina människor, kloka människor. en del stressade och utbrända. Men framför allt ett folk som vill göra sitt land bra, som är stolta över sitt land.
Men dag efter dag får vi höra om förändringar. Man vill pressa ut mer av oss. Man vill få ut allt guldet på en gång. Det kan bara sluta på ett sätt.
- Men du Jenny, Hur kommer det sig egentligen att du som läkare, som har fullt upp med det, och så mamma och allting, hur kommer det sig att du börjat engagera dig för sådana här saker?
Ja, det kan man ju undra. Det började nog som sagt egentligen den där dagen när jag hörde ordet ”VIP”, men det var ju så länge sedan.
För några år sedan arbetade jag på en psykosmottagning, det var år 2005. Vi vårdade patienter som många av dem skulle ha bott på mentalsjukhus om det varit 10-15 år sedan.
De hade haft en tung psykiatri bakom sig. Det fanns diagnoser som schizofreni, svårare PTSD efter att ha drabbats av tortyr i andra länder. De hade välskrivna läkarintyg som gällde flera år tillbaka. Men det hjälpte inte.
Av de 60 patienterna var det 15 av dem som jag hade ansvar för som redan var nollklassade av FK. De fick inga pengar. De hade bara en dag fått ett brev hem i brevlådan som sa att det inte fanns några bevis för att de hade en arbetsförmåga som var nedsatt med minst en fjärdedel.
Som läkare kunde jag inte förstå det här. Mina läkarintyg då? Och de andra läkarnas?
När jag då ringde till FK och undrade vad de menade fick jag bara höra att: ”Nej nej, det är så här det är bestämt.” Det gick prestige i de här frågorna otroligt fort. Det var bara att fortsätta skriva sjukintyg. Men den här gången inte till FK, utan till socialen, för de vill ju också ha sjukintyg.
Sen var jag borta från avdelningen ett tag, var mammaledig. Under den här tiden började jag läsa i tidningarna, framför i DN på ledarsidorna, om att vi läkare är ena riktiga uslingar, för vi låter våra patienter tvinga oss sjukskriva dem hur som helst. Och patienterna är minsann ena riktiga fuskare som inte gör något annat än att vilja ta sig undan från jobbet.
Jag kände mig kränkt, både å mina egna vägnar och å mina patienters vägnar. Jag kände inte igen bilden.
Jag vet hur ledsen man kan bli av att bli misstrodd som patient, och också av att bli misstrodd som läkare.
Om jag som blivande psykiater skriver 1½ sidas intyg, sedan kommer någon annan läkare med helt annan specialitet, kanske en ortoped, och skriver: ”Nej, det här tror jag inte på”. Då undrar jag: Hur kan det bli så?
Men jag trodde och tänkte att det här gällde väl bara de stackars fattiga patienter med andra modersmål än mitt, som råkade så här illa ut.
Men jag har nu förstått att det här händer inte bara i förorterna Spånga, Rinkeby, Fittja och Hårby. Nej, många av oss som samlats idag är vanliga Svenssons, uppvuxna här, som jobbat här i Sverige. Hårt presterande inom alla möjliga branscher: data, teknik, jurister, läkare, logopeder, psykologer. Alla möjliga människor som drabbats av stressrelaterade sjukdomar.
Så där satt jag den här morgonen i oktober och tänkte. ”Så här kan man väl inte få behandla folk i vårt land!” Så föddes idén att bilda ett nätverk: RESURS – som står för Respekt för Sjukas och Utsattas Rätt i Samhället.
Idén låg vilande ett tag. Så i mars när proposition 136, som jag själv brukar kalla”Införande av kränkningskedjan för snabbare utslagning av sjuka”, kom på tal såupptäckte jag att tidningarna vinklade rapporteringen på ett sätt som fick mig att må ganska dåligt. Det sades att Cristina Husmark hade backat t ex – men om man läste propositionen kunde man inte se några tecken på att hon verkligen hade backat.
Det här var precis före Påsk. Tanken var väl att man skulle glömma bort det här över påskhelgen, så att de i lugn och ro skulle kunna presentera propositionen och att den skulle gå igenom utan minsta protest.
Så kan det ju inte få vara i vårt demokratiska land. Att ett förslag som drabbar oss alla och påverkar oss alla går igenom hela processen utan att allmänheten har en aning om vad det kommer att innebära.
Då började jag mejla till riksdagen, till tidningar. Det visade sig att det var andra som hakade på, socionomer, jurister, arbetsterapeuter, en blandning av drabbade och de som har sett de drabbade. Ungefär 100 stycken är vi nu i nätverket som arbetar aktivt och på våra egna namninsamlingslistor har vi ungefär 2500 namn, men det stiger från dag till dag.
Den 20 maj var jag och lämnade över vår protestlista till Cristina Husmark Pehrsson.
Vi hade avtalat mötet efter ungefär en veckas samtal, om överlämnandet av namnen till socialdepartementet, vilka som skulle komma och så.
Trots det möter de oss i sista stund och säger att de inte vill ta emot oss. Det var för att TV 4 var med. De slängde dörren mitt i ansiktet på oss.
Vi stod på oss och sa: ”Vi stannar här tills ni kommer”. Till sist sa de att vi fick komma, men media fick inte följa med.
Det är så det ligger till med demokratin har jag förstått.
Jag känner inte igen mig i Sverige längre.
Men Påskuppropet, vi gav inte upp för det. Vi fortsatte och fortsätter att kräva att den här lagen stoppas. Vi fortsätter att kräva upprättelse och förlåtelse för att de över huvud taget skrivit en lag som är så kränkande för min mänsklighet och min medmänsklighet
Vi vill att det ska tillsättas en sjukförsäkringsutredning för att utreda hur sjukförsäkringen ska se ut framöver och hur vi ska vårda våra guldägg för att de inte ska skadas.
Vi begär att det tillsätts en sanningskommission för att utreda de skador som FK orsakat i sin iver att halvera ohälsan, som har fått människor som jobbat hårt att bli utslagna.
Jag uppmanar er alla som är här i dag att ni går och pratar med någon av de utslagna här i stan, fråga om deras historia. Man blir förvånad. I många fall handlar det om precis det vi kommer att få se hända nu. I många fall handlar det om människor som har slitit ut sig i sina jobb, som blivit utförsäkrade, kränkta. Ett steg i taget, ända ner i rännstenen.
Svik inte de sjuka. Svik inte oss alla.
Thomas Fager, ordförande för ST inom Arbetsförmedlingen
Jag heter Thomas Fager och är arbetsförmedlare från Falkenberg. Att jag inbjudits hit att prata hänger samman med att jag är ordförande för ST inom Arbetsförmedlingen, TCO-facket där, som också är det största facket inom Arbetsförmedlingen.
Det är ju så att även Arbetsförmedlingen är inblandad och många av mina medlemmar runt om i landet är djupt oroade över vad det här kommer att ställa till med.
nnan jag började fackligt jobbade jag själv med de arbetshandikappade. Människor som av olika skäl inte fullt ut kan klara ett jobb.
Jag vet att få människor igång efter att ha varit arbetshandikappade är en process. Det handlar många gånger både om lång sjukskrivningsperiod, dåligt självförtroende, en människa som mår dåligt. Det handlar om att bygga upp relationer med arbetsgivare så att de vågar anställa, och ställa upp och ta det ansvar det faktiskt innebär att ta hand om de medmänniskor vi har.
När förslaget om rehabiliteringskedjan blev känt blev vi som sagt mycket oroliga. Det är så många oklarheter i detta förslag.
En av de saker man pratar om som är viktig är arbetsförmågebedömningen. Vi som jobbar med det kan ställa oss frågan om vems bedömning som kommer att gälla?
Är det arbetsgivarens bedömning, där man är sjukskriven ifrån? Kanske t o m den arbetsgivare där man jobbat till sig skador? Är det dens bedömning om att inte få jobba kvar som ska gälla?
Är det Försäkringskassans bedömning? Som krasst går på sitt regelverk som konstaterar att den här personen klarar ett arbete, ett lättare administrativt arbete, då är det inga problem att komma till jobb. Det är bara det att de jobben finns ju inte. Det är en önskedröm att säga att de jobben finns.
De hamnar då hos oss på Arbetsförmedlingen, vi ska fixa de jobb som inte finns.
Ytterst är det arbetsgivaren som anställer. Då ställer vi oss frågan om det ska finnas en arbetsmarknads bedömning i det här för att det ska bli rimligt för dem som blir drabbad.
Det är en oerhört viktig fråga, för risken för den som drabbas är att man blir utförsäkrad från Försäkringskassan. Man kommer då till Arbetsförmedlingen och vi bedömer att inte står till arbetsmarknadens förfogande. Man får alltså inte rätt till A-kassa och då är det socialen som väntar runt hörnet. Det kan man inte tycka är rimligt.
Det handlar alltså mycket om ekonomin för den drabbade. Men pengar är inte allt utan det är också en kränkning det handlar om. Vi ska komma ihåg att människor som har varit sjukskrivna länge de har tappat självförtroendet.
Det är att sparka på den som ligger och det kan inte vara meningen.
Om t ex Anna, 50 år, på någon ort i Sverige som har haft kronisk värk i många år. Många läkare har varit inkopplade för att minska hennes värk, för det är det som gör att hon inte kan gå ut och jobba. Inte blir hennes värk mindre av denna förändring av försäkringen, det är en sak som är säker.
Jag tror inte det blir färre sjuka av det här. Jag tror faktiskt att för att sjukfrånvaron minskar så ökar sjuknärvaron. Många väljer att gå till jobbet trots att man är sjuk för att man inte vill riskera de ersättningar som finns
Jag tycker också det är beklagligt när man gör en så här stor förändring i försäkringssystemet att man inte använder sig av den kompetens som finns.
Vi har väldigt många engagerade i handikapporganisationer med enorm kompetens. Vi har personer inom de olika myndigheterna, som jobbar nära de personer som är i de här situationerna, som har mycket kompetens. Jag vet inte någon som har blivit tillfrågad som man har bollat med om här frågorna för att hitta en bra lösning. Det finns verkligen möjligheter att lösa sådant här i samförstånd om man bjuder in till diskussion.
Det fackförbund som jag är medlem i hade en kongress förra veckan. ST är facket som arbetar på en hel del myndigheter i Sverige, statliga bolag och verk. När vi samlades valde vi att anta ett uttalande som också har skickats till alla riksdagsmän som jag tänker läsa här, som jag tror blir en bra avslutning.
”På riksdagens bord ligger ett förslag från regeringen om att göra stora förändringar för de sjukskrivna. Regeringen kallar detta för ’Rehabiliteringskedja’. Men egentligen handlar det om en ’Åtstramningskedja’, eftersom det blir svårare och svårare att bli sjukskriven.
Genomförs regeringens förslag kommer det att bli den största försämringen i sjukförsäkringen någonsin. Regeringsförslaget innebär att den sjukskrivne efter tre månader tillsammans med försäkringskassan ska se över om det finns andra arbetsuppgifter på arbetsplatsen.
Efter sex månader kommer den sjukskrivnes arbetsförmåga att prövas mot hela arbetsmarknaden. Bedöms den sjukskrivne klara av någon typ av arbete är man inte längre berättigad till sjukpenning. En gräns på max ett års sjukskrivning införs och efter det krävs det synnerliga skäl för att få behålla sin sjukpenning
ST s kongress uttalar, som även uttalats av sjukskrivna och handläggare på Försäkringskassan och Arbetsförmedlingen, sin stora oro över regeringsförslaget. Mycket allvarlig kritik mot regeringsförslaget har visats också från många tunga och vikiga remissinstanser, bl a TCO och handikapporganisationer.
Remissinstansernas samstämmiga bild över de troliga konsekvenserna är: Ökad risk att förlora sin anställning efter bara ett halvt års ohälsa. Kraven på den enskilde ökar ensidigt och inte i samma utsträckning på andra aktörer i rehabiliteringskedjan. Svårbegripliga regler där den enskilde med lång sjukperiod bakom sig riskerar stå utan försäkringsskydd vid ny sjukdom. Stora risker att stå helt utan ersättning, även arbetsmarknadsförsäkring, om man har haft en längre sjukfrånvaro bakom sig. Detta leder till kraftiga ekonomiska och sociala konsekvenser för den enskilde samt att kommunernas kostnader för försörjningsstöd ökar.
STs kongress uttalar att då så många viktiga remissinstanser riktat så allvarlig kritik mot regeringens förslag måste riksdagen vänta med att ta beslut om det nu aktuella förslaget”.
Det enda som återstår, mina vänner, är att det finns kloka politiker i morgon som när de ska rösta vågar rösta nej eller åtminstone rösta för att bordlägga frågan.
Lena Nordqvist, Insolvens, tal vid manifestation på Mynttorget 3 juni 2008
Jag heter Lena Lundqvist och kommer från föreningen Insolvens. Vi jobbar med skuldsatta. Huvuddelen av våra medlemmar sitter i skuldfällen på grund av sjukdom, arbetslöshet eller skilsmässa. Inte pga lyxkonsumtion utan pga en händelse i livet man inte kunnat styra över.
Vart tar man vägen när man inte får sjukersättning, trots att man har intyg på att man är svårt sjuk? Vart ska man vända sig när A-kassan inte betalar ut i tid? Till det sociala.
Socialen säger oftast nej till ersättning, de har sina kommundirektiv och de vet att mycket få överklagar dessa beslut. Om man får hjälp att överklaga, eller kan överklaga själv, får man vanligen ut ersättningen. Men vem ska hjälpa dem som inte har ork eller kunskap?
Många fler kommer at hamna i skulfällan, det är vi övertygade om.
Den hjälp samhället erbjuder skuldsatta i dag räcker inte. I vissa kommuner, men långt ifrån alla, finns budgetrådgivare. Men i många kommuner finns ingen hjälp alls, eller också är köerna så långa, upp till 19 månader. På den tiden hinner lätt ekonomin haverera totalt.
Men skuldsanering då?
Tyvärr är det ett trubbigt verktyg och procentuellt sett och färre fick det beviljat procentuellt sett under förra året än under 2006, bara drygt 3000 personer. Med tanke på att vi i Sverige i dag har en halv miljon skuldsatta så räcker det inte till, vi behöver fler lösningar.
Jag kanske ger en mörk och dyster bild av verkligheten. Men vi läser dagligen om människor som går under eller hamnar i ett utanförskap. Att inte klara sin ekonomi är så förknippat med skam och skuld att man kanske inte ens söker hjälp.
Vi vet också att man ofta blir sjuk av att vara skuldsatt. Överskuldsättningen kostar 30-50 miljarder per år har kronofogen räknat ut. Så om man inte är så intresserad av människors vardag, så kanske man kan titta på kostnaderna.
Nu ska vi alltså ta ett beslut som gör att ännu fler kommer att stå utan inkomst.
Vem ska ta hand om alla?
Jag är allvarligt bekymrad och förtvivlad över att det kommer att drabba de svagaste i samhället.
Kommer kommunerna att klara anhopningen av ansökningar?
Var det så det var tänkt, att skjuta över ansvaret från ett system till ett annat, när inte Försäkringskassan och A-kassan fungerar som den ska?
Till oss i Insolvens kommer de som knappt har något hopp kvar. Men att få prata med någon som är i eller har varit i samma situation är en stor lättnad.
På vårt Forum på nätet hjälper våra medlemmar andra medlemmar. Där kan man vara anonym. Många har hämtat sin styrka där. En del kallar det sin sista livlina.
Men vi i Insolvens är en liten organisation. Och vi är ett fåtal som arbetar ideellt med detta på vår fritid.
Är det vi i den ideella sektorn som ska ta hand om ansvaret för alla kantstötta människor som kommer till oss som en sista utväg?
Om ett år, hur ser det ut då? Jag vågar knappat tänka så långt. Vi ser redan innan detta beslut över huvud är taget att människor faller och att hjälpsökandet ökar markant.
Jag vill bara vädja:
Ta inte detta beslut nu. Skjut upp det tills konsekvenserna är utredda. Titta på hur verkligheten ser ut. Ring oss så kan ni få se eller höra hur många fallbeskrivningar ni vill.
Om vi rättar till de systemfel som finns nu, och det är många, så kanske fler får chans att överleva. För just nu, och det är nu, så är det faktiskt så illa att man kanske överlever.
Helen, arbetsskadad (Eftersom Helen själv inte fick råd att åka till manifestationen lästets hennes manus nedan upp vid manifestationen.)
Min berättelse om de senaste 10 åren.
Den här beskrivningen skall handla om hur mitt liv sett ut det senaste deceniumet & om varför det gått så långt och om att rehabilitering är livsviktig ……
När man blir utsatt för mobbning på en arbetsplats är det oerhört viktigt att fack & skyddsombud fungerar som de ska & att arbetsgivaren tar sitt ansvar och att försäkringskassan & företagshälsovården & övrig vård tar sin del av de insatser som behövs & att det finns en samordning emellan de många parterna ….
Som person är man oftast chockskadad & lojal mot företaget & vill ej tro att det som hänt verkligen hänt ….. Man tar lätt den roll man blir given & tror att det är ens eget fel ….. Man skäms…..
I mitt fall handlar det både om mobbning & överbelastning ; företaget expanderade explosionsartat & jag hade mycket ansvar & gjorde jobbet bra , men jag fick ej det Reella officiella ansvaret & undanhölls info etc …det orsakar utbrändhet; det är viktigt med feedback
…När jag blev sjukskriven tog jag för givet att en utredning gjordes … vilket ej var fallet
Det är många som tar sitt liv pgr av mobbning.
Vem som helst kan drabbas därför är det viktigt att alla lär sej mekanismerna om hur det fungerar !!
Det är mycket komplicerade mekanismer som har satts igång genom mobbningen … ”offrets” roll är att ha en avlastande effekt på arbetsplatsen & fyller en funktion så att de övriga ej behöver ta ansvar utan då är det viktigt & bekvämt att ha nån att skylla på ……
De enskilda individerna på arbetsplatsen vågar oftast ej stödja den drabbade för att ej själva råka illa ut ….
I mitt fall följde man efter mej när jag gick & härmade gester & tal , lappar sattes upp som var mycket kränkande …. Tystnad .. ingen hälsar eller pratar med en …Illasinnade osanna rykten florerade bla om att jag skulle haft problem med alkohol , man gav mej ej info som behövdes etc….
Detta är ett mycket stort & allvarligt problem på våra arbetsplatser Som chefer , fack med flera har svårt att ta tag i …… Samarbete & samordning är A & O Vi som har varit med om den här karusellen skulle kunna arbeta som guider i systemet det skulle spara både lidande & pengar !!
Det är väldigt viktigt att man blir lyssnad på & trodd på när man varit med om sådana traumatiska & livshotande händelser som mobbning är … Man drabbas av posttraumatisk stress precis som de som varit med om krig , tortyr & andra övergrepp
Naturligtvis kan man ej gå tillbax till en sån arbetsplats & då behövs det verkligen insatser för att våga se vad som händer & varför & göra någonting åt det så tidigt som möjligt…
Med dessa nya regler kommer man att ha ännu sämre chanser till upprättelse & chans till ett nytt jobb ….Risken är att arbetsgivaren väntar ut tiden för att kunna säga upp personen & sen får nästa person överta syndabocksrollen om arbetsorganisationen ej fungerar som den ska …
Konsekvenserna i mitt liv blev att jag blev helt slutkörd både kroppsligt , mentalt & andligt… det är en fruktansvärt kuslig känsla att ej känna igen sej själv & att ej klara av & orka någonting .
Äktenskapet kraschade & jag blev ensam med två småbarn …Ekonomin är en katastrof…….. Identiteten man har när man har ett arbete är livsviktig alltså har det varit förödande att ställas utanför på detta sätt …
När jag så smånigom fick tillbaka lite krafter har jag kämpat för att få komma in igen …..
Men systemet är svårforcerat & samarbete mellan myndigheter & rehabilitering saknas …..
Man är som en boll som snabbt kastas vidare till någon annan ; alla tror att någon annan ska göra något & inget blir gjort & tiden går ….. Vem anställer någon som varit hemma flera år ?Jag har försökt på flera sätt under tiden att komma igång…….
Jag har fått en mängd kroppsliga symtom av stressen såsom fibromyalgi , tandskador,fetma….
Mentalt är jag extra stresskänslig samtidigt som jag klarar situationer bättre & har lärt mej av mina erfarenheter …..
Som ensamstående med barn måste jag ha ett heltidsjobb direkt annars klarar vi oss ej … Socialen funkar ej , där kan man ej få hjälp ens vid en akut situation ..Det måste börja ticka hos kronofogden först .. Jag har stora skulder men vill ej hamna där ……
Nu blir ju risken att många blir tvingade till socialbidrag men det systemet kommer ju att braka ihop … Vi är många som lever långt under marginalerna redan ……… Varför ska man slå så hårt på oss som redan ligger ?! Hjälp oss att hitta vägar in till riktiga jobb istället !!!!
Vi måste börja bry oss om varandra mera & vara medmänskliga !! Man kan ej kassera folk på det här sättet !!! Det måste ställas hårdare krav på Myndigheter & Arbetsgivare också ! Nu börjar ni i fel ände ; nu ska ”syndabockarna” ta ännu mer , många av oss som har drabbats av mobbning har redan avlastat arbetsplatser & myndigheter då man har varit en duktig arbetstagare & en duktig patient …..
Jag vill ej hamna ännu mer emellan stolarna & bli utan alla former av ersättningar …
Om man varit hemma mer än fem år får man ej stämpla även om man betalat till akassan under hela sitt liv även under sjukperioden ….
Det är många som är som jag som blir mobbade för att vi är ambitiösa & duktiga ; jag klarade det för bra …. & många av oss har aldrig velat vara sjukskrivna överhuvudtaget ; det är ej något man väljer !
Jag vill jobba & jag ska igång !!!! Var finns jobb för mej & var finns rehabiliteringen & var finns vården så att jag kan bli bättre ?!!!!
Under tiden måste jag & mina barn ha tak över huvudet & mat på bordet , redan som det är nu är det MYCKET svårt att få ersättningen att räcka ….. Hyrorna stiger liksom matpriserna …..Skulderna räknas ej in när man söker akut hjälp hos socialen eller när de beräknar bostadsbidraget …. Mitt liv blev krossat på så många nivåer ! & det behövs både social , mental & ekonomisk upprättelse…. När man pratar om sjukskrivning så måste det ju finna utrymme för att se människan & att se att alla fall är olika….
Vi människor är ju en del av ett sammanhang ; arbetsplatsen, samhället & då måste man ju se till helheten & på vad det beror på att folk fastnar i utanförskap & långa sjukperioder !!!
Helen, juni 2008